Blev ingen morgonpromenad idag, kände inte för det. Sov nästan ingenting i natt på grund av mitt extremt långa, allvarliga, samtal med min sambo på kvällen. Vi pratade om att jag inte trivs särskilt bra i Lund, har inte gjort det på hela tiden, och på grund av detta är jag väldigt ofta grinig och lätt irriterad, vilket jag tar ut mot min sambo som absolut inte förtjänar det. Enda orsaken till att jag tar ut det på honom är för att han finns där och det är definitivt inte schyst, ett problem som jag har som jag behöver jobba på. Som jag skrev igår så känner jag mig betydligt gladare och känner att jag verkligen trivs här i Karlstad, men vet att vi inte kan bo här i Karlstad just nu, det finns nämligen inga jobb som lockar min sambo han vill ha utmaningar och känna att han kan, att det finns, en chans för honom att utvecklas. Lite svårt i Karlstad, det är en för liten stad för att det ska finnas större företag här som kan erbjuda honom detta.
Pratade även om några andra alternativ, blanda annat om att flytta till en annan stad men problemet kommer ju att kvarstå, att jag saknar mina vänner. Pratade om att flytta isär och bli särbos men det är inget alternativ som lockar mig. Jag flippade ur när han berättade att han skulle vara borta några dagar i veckan för att plugga i Örebro. Jag var dö säker på att vi skulle bryta upp redan då. Kommer verkligen ihåg hur jag tjatade om att det inte skulle fungera, men det gjorde det. Skulle eventuellt kunna tänka mig att överväga det om vi i alla fall bodde i samma stad men det gör vi inte, 52 mil emellan oss. I och med särbos snacket kom vi även in på om vi skulle gå skilda vägar, det vill jag verkligen inte, älskar honom på tok för mycket för att ens kunna överväga det, men känner mig samtidigt osäker på honom. Tror absolut inte att han skulle vara otrogen mot mig, min osäkerhet sitter i att han har väldigt svårt för att säga att han älskar mig, ofta är det jag som säger det först och han svara med ”och jag dig”, eller om vi pratat med varandra i telefonen så är det oftast jag som säger exempelvis ”puss puss” naturligtvis säger han det tillbaka men jag vill att han ska kunna säga det först någon gång. Är väl medveten om att detta är småpotatis men jag kan verkligen inte hjälpa det. Är väl medveten om att stora delar av ”mitt problem” sitter hos mig själv och inte hos min sambo och att detta är något som jag måste jobba på men vet inte riktigt hur. Hur kan jag/vi jobba på detta? Är verkligen något som vi behöver jobba på tillsammans. Min sambo måste få mig att känna mig älskad av honom, och själv så måste jag börja att ”lita” på honom, lita på att han verkligen älskar mig. Just nu så går jag mest omkring och tänker/tror att han kommer att göra slut med mig vilket är grymt jobbigt. Hoppas verkligen att vi kan lösa detta på något sätt men jag vet verkligen inte hur, önskar att jag visste det. Han är en helt underbart person, snygg, sexig, snäll och har en grym personlighet. Han får mig ofta att skratta, jag trivs väldigt bra i hans sällskap, han får mig att känna mig trygg och säker. Varför kan jag då inte känna mig älskad av honom. Vad är det för fel på mig!?
Va på jobbet idag, tråkigt, inte så länge som det stod på mitt schema skulle nämligen fixa min medecindelegation. Var inga problem har gjort detta ett X antal gånger tidigare så det var lugnt. Tyvärr har de ändrat lite på rutinerna, nu är man tvungen att gå en ”kurs” på tre timmar för att få den, tidigare har det bara varit att gå till sköterskan och få det avklarat på ca en timme men inte nu längre.
Åkte direkt till gymmet efteråt visste inte vad jag skulle köra blev ju ingen styrka igår så jag kände att det borde ha blivit det men det blev box och det ångrade jag hårt efteråt. Jäklar vilken skillnad på pass, det Boxpass jag kör i Lund är så oerhört mycket bättre, detta var riktigt dåligt så det lär jag inte köra mera. Tråkigt eftersom som att jag verkligen gillar Box men jag får vänta tills jag kommer tillbaka, om jag åker tillbaka, ner till Lund.
Annars tog jag det bara lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar